Det är tänkt att bli en dag när deltagarna repar Tonys nya svåra men snygga stämvariationer; blir en del av pjäsens handling och tränar några danssteg. Men väderlekstjänsten varnar för blixthalka och snö över småländska höglandet, varifrån några kommer; sjukdom däckar en del, bilar krånglar osv. Det är viktigt att kören inte bara blir en sjungande del i musikalen utan även spelar med i handlingen. Men skulle det komma några körmedlemmar den här gången? Som alltid fungerar det på något sätt och full fart har vi hela tiden när
I Stockholm har man också dansat men där slipper deltagarna sjunga, däremot ska dom spela teater.
Hon har skapat huvudpersonernas dräkter i musikaler från 1850-talet fram till 1914, hon har gjort dräkter till clowner och sagofigurer, kort sagt satt knorr på alla deltagares scenkläder med sin fantasi och sitt sinne för detaljer. Det spelar ingen roll om vi behöver en hel dress, hattar eller västar, ett sagodjur eller bara en liten blomma – hon fixar det. Hon har hämtat hem massor med tyger från andra sidan Östersjön “det är så mycket billigare där och allt finns”; hon har satsat timmar och ekonomi i våra musikaler och det är tack vare henne som rollfigurerna plötsligt blir tredimensionella, får personlighet och syns i strålkastarljuset. Jag talar om Ludmila Jakobsen, förutan hennes medverkan hade våra musikaläventyr knappast blivit till. Hon måttar, syr in, släpper ut, ändrar och står och stryker bakom scenen inför våra föreställning – men du ser henne inte på scenen när alla får ta emot publikens tack, för då är hennes arbete över och hon är en del av publiken.
Jag hade upptäckt hennes fina gardinuppsättningar och tänkte att jag kunde fråga om hon kunde hjälpa oss med sömnad – för det har alltid varit problem med att få dräkterna sydda. “Sy kläder kan jag inte”, var hennes numera historiska svar, “men jag kan alltid försöka”. Och nu är det dags för Ludmila att “försöka” med den här ensemblens dräkter.
Fotografer denna gång: John Hedberg, Arne Hedberg, Agnes Stenkrona
