VÄGEN HEM: repetition 2 februari

På det sätt som vi arbetar med en repetition i månaden, så är den då vi ska sätta samman alla delar och lägga till ljud och ljus den mest “kaotiska”. Denna gången var träffen i februari - mitt i snöoväder och influensa tider. Det var många böner för hälsan och väderleken. Och bönhörda blev vi – för första gången var närvaron 100 % bland deltagarna. Men inte bland inlånade sladdar, kablar och spotlights – vilket ställde till det för oss en hel del. Det är bara att ha inställningen att “allt blir bra till slut” – som vi sjunger – och börja arbeta med det som finns.

UTMANING 1

Att förvandla kapellet i Örebro så att det fungerar att spela teater där. Jerker flyttar stolar så att vi ska få en “scenplats” att vara på.

Far Elias hörna måste få lite hemkänsla över sig, även om sceneriet för övrigt består av sånt som det går att bära med sig plus alla de där personliga gamla stolarna.

Vi sätter dit Far Elias och Dorotea så får vi se – men nja.. det är ett förslag, men inte det slutgiltiga.

UTMANING 2

Överhettad spotlight med trasig fläkt – glömda kablar från “leverantören”. Hur repeterar man då ljussättning? Gabriel kör med det som finns.

UTMANING 3

Patrik hade samma utmaning som Gabriel. Tänk att en liten sladd (kabel) kan sätta såna käppar i hjulet! Rollpersonerna fick använda headsets men kören blev utan sina handmickar och fick lita till magstödet.

Tänk så enkelt allt var 1999 då vi gjorde första versionen av Vägen. Två mikrofoner uppspända från taket och en handmick. Ändå hördes vi! En mick för var ock en var då en ouppnåelig dröm. Nedan: Bild från genrepetition 1999.

UTMANING 4

Alva och Allen har egentligen mått bättre av att stanna i sängen. Feber oh inga sångröster kvar – ändå håller dom ut hela dan, en utmaning för dom mer än för oss. Tack för att ni kom.

Första timmen myllrar det av folk över allt som gör allt möjligt, som inte tycks vara teaterrepetition direkt. Men skenet bedrar.Det laddas i sinnet, man tar en tur till Ludmila som ändrar och fixar dräkter i ett rum, väntar på dansgruppen från Stockholm som blivit insnöade på en parkeringsplats – men sen drar det igång.

Nu är mina engagerade medarbetare igång. Suz med att lyssna in och repetera kören, dra upp eller ned tempot; Tony och Kristian hänger på, ändrar tonart och tempo med samma glada humör. Ingemar regisserar kör och solister då dom sjunger . “Att regissera sångare är mycket roligare än att sjunga, jag tror faktiskt jag gör det bättre än att sjunga” säger han. Det är dom som får teaterspelet att bli musik, skulle aldrig klara mej utan den här hjälpen. Själv behöver jag gå in och ändra i manuset för att få upp tempot.