VÄGEN HEM: FÖRESTÄLLNING I ÖREBRO 2 MARS

var publikens omdöme efter premiären i Örebro och ensemblen på och bakom scenen lyckades skapa den magi, som behövs för att nå en publik både genom egna insatser och den hjälp som vi fick från den himmelska aktivitetskommittén. Att det skulle bli ett stjärnfall över oss stod alls inte klart då vi repade på förmiddagen då det mesta var kaos och osäkerhet trots all vår egen förberedelse. Jag har sagt förut att det är ett smärre under att vi får till en föreställning efter att bara repetera 1 gång i månaden. Men nu förmedlades de fina verkliga händelser som är musikalens kärna på bästa tänkbara sätt. Vi som såg början och slutet på dagen var med om ett under.
Före föreställningen

bakgrundsbilderna fungerade – tack och lov, Sophia trycker rätt varenda gång

Och så var det dax och fler än Ior funderade “hur ska det gå?”

Den kända stockholmscirkusen slog till med härliga färger, humor, akrobatiska övningar, överfall och en stor glimt humor, publiken applåderade för fullt .

Tro det eller ej men Ingemars rapp är byggt på en lång notis från en skånetidning på den tiden då man först började tala om “mormoner”, som ett fenomen i Sverige. (1852) Vi ser ryggen på Berit-sufflör på många bilder och alla på scenen var mycket tacksamma för att hon fanns där, när det behövdes.

Det som gav mig inspirationen till det här manuset var Erik Roos (hans teaternamn) replik: “Kungen har jag tjänat i tio år nu vill jag ha Hanna”. Bra upptakt till en story tänkte jag och på den vägen var det. I verkligheten bygger den på två olika – men sanna historier - som jag slagit ihop för att få en storyline – en personlig frihet då man dramatiserar för det är ingen biografi vi gestaltar. Nedan: Eric och Hanna som brudpar. Den höga hatten satt inte på länge.

Mikrofoner fungerade på bästa möjliga sätt, inga tjut, inget skrap, ljus fanns där det skulle lysa och skådespelarna var i högform. Och kompet. Dessa otroligt duktiga musiker, som bara var två pers lät som en hel orkester. Allt samverkade till att bli en föreställning som gick rakt in i hjärtat.